Som femåring fick jag stanna hemma när mormor och morfar, och mamma åkte till Viborg för att se hur deras hus såg ut. Höggravid mormor hade lämnat i sista stunden och tack vare att hon gick med sina pojkar längs vänstra sidan av gatan till stationen överlevde de. Alla på den högra trottaren dödades i rysk flygattack. Besvikelsen att se Viborg efter fyra årtionden var stor, staden var i dålig skick, utvecklingen hade stannat är på 40-talet. Mormors gardiner hängde ännu kvar vid övervåningen, kunde hon konstatera när de stod där utanför huset som nu var någon annans hem i samklang med sovjetisk omplaceringspolitik. Karelerna jagades bort, dödades eller fängslades till Siberien, och ryssar från centrala delar av det stora landet flyttades till Karelen. Samma politik som fördes senare i Baltikum. Denna berättelse utan ord fanns hela min uppväxt i Helsingfors i bakgrunden när jag drömde om framtiden i väst med frihet, musik, mode, film och självförverkligande, långt ifrån blåvita flaggor och okänd soldat.
Det som jag fick med mig från Finland - och som jag burit i mig över ett halvt sekel är en självklar stolthet och säkerhet över vem jag är, vad det är att vara finsk. Eller finska.
Jag ville vara en vanlig ung i väst. Jag växte lärde mig läsa från Kalle Anka, jag drack Coka-cola till bastudricka och följde med stort intresse punkvågen, Tysklands enande, MTV och drömde om att jobba på fri radio - dvs reklamradio. Jag fick komma till USA 1980 som utbytesstudent för att se att det var inte som i Pepsi- och Cola-reklamen. Europa blev intressantare under detta år och det var genom USA som jag upptäckte mitt Finland. Det var nog på lektionen där man hade ingen gräns på kartan mellan Finland och Sovjet. Eller kanske när jag skojade om att jag hade fått ta skidorna över Östersjön till Sverige för att nå närmast flygplats och att jag aldrig hade sett på tv eller ringt med telefon - och ingen trodde att jag skojade - som jag vaknade i min finska identitet.
USA var inte vad jag trodde även om det kommer alltid att ha en plats i mitt hjärta. Mycket av denna behov att berätta om mitt land och den bakgrund som vi finnar har tog jag även med mig till Sverige.
Jag har varit outtröttlig i att upplysa okunniga svenskar om Finland och häpen över varför det är så. Jag har också tidigt konstaterat att det är en stor skillnad mellan finsk kvinnlig stolthet - den självklarhet som vi har i att veta att vi är lika bra som män, om inte bättre, och att vi kan nå lika långt, visserligen måste man hantera en och annan småsint gubbe på vägen, men det gör man ju om man brinner för sin dröm. Den finska feministen är stolt, individuell och alltid subjekt.
Jag har nog aldrig träffat en finsk kvinna som frivilligt tar på sig en offerkofta - även om hon faktiskt skulle vara ett offer.
Därför skapade vi tillsammans med Merja Diaz på Malmö museum i år en del av en utställning på Malmö museum, där vi bjöd olika människor med koppling till det finska eller Finland och även till Skåne berätta om sin koppling till Finland. Alla tackade ja utan övertalning och det blev en fantastisk blandning av historia, nation, kultur och privata utvecklingsberättelser.
Dessa berättelser finns här för att läsa och betrakta under den 6 december 2017.
Klicka på bilderna till höger så får du höra berättelser, eller läs nedan. Varje röst äger sin egen berättelse, dvs upphovsrätten, så man får inte sprida och låna hur som helst, utan att fråga dem först.
